jag minns, på något sätt

Hejsvejs! En novell jag har kommit en bit på (inte mer än 1½ sida, men det känns som there’s more to it). Mycket väl medveten om att ni, precis som jag, har mycket att stå i så här i slutet av kurser, men ni kan ju läsa igenom och ge mig ert intryck på nästa Rondellenmöte? Här är den hur som helst.

Kasper

Hemsidan du inte klarar dig utan + essä om populärkultur

Hej Rondellenmänniskor!
Ännu ett inspirerande möte igår, tack för det.

Det kan ju vara lite tradigt att publicera långa texter här i bloggen. Lösningen visade sig finnas en googling bort: Scribd är din nya bästa vän! I Att skriva-kursen i Retorik A skrev jag en essä som jag blev hyfsat nöjd med, dock fick jag mest ryggdunkningar under det efterföljande seminariet och inte särskilt mycket konstruktiv kritik. Kritik, associationer… ordet är fritt! Även textens innehåll tycker jag definitivt tål att diskuteras. Hit me!

Fridens liljor,
Kasper

TÄVLING! (fast det är ingen tävling)

Men jag kom inte på en bra rubrik som skulle fånga intresse såatteh… jag hittade på. Som tur är har jag författardrömmar och då får man hitta på. Det förväntas till och med. Igår hittade jag på en massa saker och fick en öl (eller?)

FAST KOM TILL SAKEN!

Kulturtidsskriften Voltaire ska ha ett debutantnummer och söker skönlitterära texter skrivna av författare som aldrig blivit publicerade (närpublicering räknas inte utan det är endast tryckt form)

Bidragen får inte omfatta mer än 15000 tecken och bidragen ska lämnas in senast den 30:e april (2011).

Lite sent att meddela detta, jag vet, men själv upptäckte jag det här typ igår och tänkte att om man har en dikt/novell/essä som bara ligger o skräpar kanske det kan vara kul att skicka in den. Det är liksom en win-win grej tycker jag. Får man med nåt så HOT DAMN! Kul! Får man inte med något så har man fått sin första refusering. Det är också bra grejor. Då kan man på allvar kallas sig Missförstådd Författare.

Upprepar lite ifo:

Dikt/novell/ essä – ca 15000 tecken

Senast: 30 april 2011

Skicka till: debutantvoltaire@kraftkultur.com

eller:

Kraft&Kultur Voltaires debutantnummer

Box 100 45, 121 26 Stockholm Globen

//Hanna Passion

Gammalt men nytt

Ville komma igång med att skriva här så jag tänkte börja med något lättsamt Annars har jag gått runt och tänkt att det första jag skriver här måste bli faaaaaaaantastiskt så givetvis blir det aldrig av att jag skriver ett inlägg. Det här är en gammal text jag hittade, skrev om den lite grann och ta-dah! En hövisk kärlekshistoria. Kan vara en gammal flödesskrivning men är inte säker.

Dig vill jag älska på höviskt vis

Första steget jag tar är att överösa dig med trånande blickar. Spärrar upp ögonen och gör dem blanka. Visualiserar mörkret som Nisse talade om; hoppas att du kanske ska falla ner i denna avgrund.

Vi är menade för varann.

Men du ser mig inte. Alltför upptagen av att förtära en läcker Pink Lady och jag skulle vara lycklig om jag fick vara en usel mask i det äpplet. Önskar att du ville se på mig så därför improviserar jag med några djupa suckar.

Och prisa gudarna!

Du tittar upp, stannar upp mitt i en tugga, ser på mig en stund och samlar sedan ihop dina saker och går.

Nu när jag vet att du känner till min existens fylls mitt bröst att ett hett mod. Känner mig våghalsig och börjar dyrka dig på avstånd. Står under din balkong varje natt, är noga med att inte fimpa på marken. Vill inte att objektet för mina vilda passioner ska ta illa upp.

Du hotar med att ringa polisen, ringa din mamma som sommarjobbade som väktare i sin ungdom. Jag känner mig smickrad. Berättar därför att min kärlek är odödlig. Förklarar att stjärnor bleknar i jämförelse. Som sig bör avvisar du mig vänligt men bestämt genom att kastad blomkruka. Jag applåderar din kreativitet, plockar upp den fallna pelargonen och insuper dess arom med ett leende på läpparna, trygg i vetskapen att du än har dygden och äran i behåll. Nämner att pelargonaromen bleknar i jämförelse med din. Du frågar hur jag vet det men jag går då jag vet att kärleken behöver sina mysterium för att kunna frodas.

Förnyar snart mina löften om odödlig kärlek. Gör ett flödesschema i färg som beskriver hur solen, månen, gräset, myceller, havet och lamino fåtöljer bleknar i jämförelse med vår odödliga kärlek men du hör fortfarande inte av dig. Varken via brevduva, SMS eller kodade budskap i kontaktannonserna. Jag slutar äta. Slutar andas. Slutar dock inte att stå under din balkong för att kunna kasta trånande blickar och djupa suckar efter dig.

Bestämmer mig för att utföra heroiska gärningar efter behag för att vinna ditt hjärta.

Jag dödar en drake, lagar dina strumpor, lägger färdigt dina pärlplattor, löser ditt korsord i söndagsbilagan, lånar dig en god bok, utrotar orättvisor, lär mig spela ett instrument och umgås en dag med en gammal person.

En tid senare låter du mig plötsligt veta att du är min genom att tappa din värdighet framför mig som om det vore en silkeshandske. Jag tar upp den och möter din blick. Självklart trånande.

Vår kärlek var fantastisk tills vi dog tragiskt i en lamineringsolycka.

// Hanna

Hemlängtan

Jag vill minnas att vi hade flödesskrivning på temat hemlängtan och att min uppläsning blev störd av ekonomnollor som gick och sloade utanför fönstret. Kasper tyckte att jag skulle lägga upp min text för att ge den en andra chans. Här kommer den alltså, en smärre evighet senare, helt oredigerad.

Jag var vilse i pannkakan. Ett tu tre och alla väggar faller undan, alla pilar snurrar runt runt runt och byter riktning. Kompassen flippar ut och faller sönder spyr förvirring över hela mitt väsen. Vägen går i cirklar vänder sig in ut in ut. Klockan ringer det är rast hitta dörren, var är dörren? Det finns ingen det finns inga väggar jag är vilse och vill ut. Var är något var är någon snälla håll mig se mig ta mig ta mig ta mig. Det blåser från alla håll samtidigt och sluta för jag får inte plats lämna mig i fred. Vart är allt som var bekant var är kärnan livet hjärnan? Vem är tiden vad är rummet tryggheten hemmet tristessen och rummet? Släpp ut mig släpp in mig glöm mig minns mig omfamna mig ta mig ta mig ta mig. Lås in mig lås fast mig låt bli mig låt bli mig åt bli mig. Sätt mig i rörelse ta mig bort bort bort hem hem längtan hjärta smärta bröst mage bröst hjärta. Allt är borta.

/Marit

Novell

Efter hot om hemsökelse från Kissie fann jag mig nödsakad att här lägga upp en novell, tidigare uppläst på Rondellen men därefter något reviderad. Det finns mycket i den att slipa på, för att inte tala om ifall innehållet är meningsfullt överhuvudtaget. Kritik är mer än välkommen!

 

Kvällen var ljummen och solen stod lågt. Himlen var beklädd med små, lätta molntrasor, i rosa, röd och orange, och området låg försänkt i en röd halvdager. Borta vid den gamla karusellen stod en positivhalare och vevade fram en underlig, långsam melodi som tycktes sakna spridda toner. En liten mössprydd markatta satt på hans axel med armarna om magen och gungade långsamt av och an. Jag var en av de få besökare som fortfarande var kvar, och stod nu i den utsträckta, skelettartade skugga som det tornande, ofantliga pariserhjulet kastade över den trampade jorden. Det var fortfarande i rörelse och jag kände en plötslig lust att avsluta dagen med en långsam tur med utsikt över staden.
Kön var kort; framför mig stod endast ett förälskat par. De tog plats i ett bås och jag gick strax efter dem fram mot estraden för att ta plats i nästa bås. Men båset som kom efter stannade inte. Snarast tycktes pariserhjulets hastighet under en kort stund öka just då detta bås passerade marken. I det satt en åldrad man, framåtlutad och stirrande rakt framför sig, med sitt långa skägg hängande utanför kanten. Jag fick ta nästa plats, och kom så småningom långsamt i rörelse.
Utsikten mot väster var vidunderlig, det röda kvällsljuset gav staden ett rött skimmer och jag kunde se havet, där små segelbåtar gled mot horisonten, som om på väg mot andra världar. Men medan jag satt där och såg på vad den vackra kvällen bjöd mig, började mina tankar vandra och jag förlorade vad jag hade framför ögonen. Jag såg snett uppåt framför mig. Den gamle mannen satt orörlig, fortfarande med huvudet riktat rakt fram. Pariserhjulet roterade långsamt. Snart var hans bås rakt ovanför mig och jag kunde inte längre se honom, men hans närvaro fyllde likväl mitt medvetande.
När mitt bås började närma sig pariserhjulets topp vände jag mig om och såg mot den gamle. Han hade inte rört sig; han var nu riktad rakt mot mig men hans blick var frånvarande, tycktes se rakt igenom mig – trött betraktande någonting i fjärran.
– Vilken vacker utsikt, sa jag. Tycker du inte?
Han rörde inte en min. Huden hängde i påsar under hans ögon och hans stora, hängande näsa verkade i sig själv lika lojt uppgiven som resten av hans uppsyn. Skägget vajade svagt i den stilla luften, ackompanjerat av positivhalarens stilla melodi.
Jag upprepade min fråga.
Det ryckte till i hans ögon. Han såg på mig.
– Jag ger blanka fan i utsikten! ropade han.
Han spände ögonen i mig tills jag blev generad och såg ned på mina egna skor. Efter en stund, när jag åter såg upp, stirrade han mig fortfarande rakt i ansiktet. Jag harklade mig.
– Du är visst inte mycket för solnedgångar… sa jag.
Om denna man i forna tider stått anklagad för att medelst Onda Ögat ha skadat människor, skulle han vara utom all fara för verkställande av någon dom. Själva inkvisitionens skarprättare skulle ha flytt hals över huvud blott denne gamle man sneglat på vederbörande.
– Kom hit, sa den gamle plötsligt.
– Vad menar du, sa jag.
– Klättra över!
Denna gamle mans plötsliga auktoritet gav mitt annars så veka jag ett mystiskt mod som fick mig att våga göra något så våghalsigt som att klättra omkring i ett pariserhjul på toppen av sin bana. Det var omöjligt att neka. Jag reste mig ur mitt bås och började sträcka mig efter de närmaste stängerna. Positivhalaren började plötsligt veva hastigare och lockade fram en melodi som framstod som hånande likväl som uppmuntrande. Hans markatta hade vaknat ur sin vaggande dvala och hoppade nu skrikande upp och ned på sin mästares axel, klappande med sina små händer.
Just när jag lättad damp ned i den gamle mannens bås hörde jag någon hojta nedifrån marken. Jag lutade mig över kanten och fick syn på skötaren av pariserhjulet, en äldre man i rosa uniform. Han såg så upprörd ut att jag fruktade att han skulle spricka i sömmarna. Men han bannade mig inte för att jag hade klängt omkring i hans pariserhjul och därmed utsatt honom för risken att få städa upp mina kvarlevor – det var något annat som brydde honom.
– Unge man, klättra genast ut ur det där båset! Klättra tillbaka till ditt! Nu! skrek han.
Den gamle mannen med skägget satte sina händer mot båsets kant och hävde sig upp. Jag såg nu för första gången hans händer. Han hade de längsta och grövsta naglar jag någonsin sett. Han vajade till och jag blev rädd att han skulle tappa balansen; jag skulle just till att hålla fast honom, och såg då att han inte hade några ben. Han lutade sig likväl långt ut över båsets kant, likt en skäggbeprydd Zeus i färd att kasta blixtar på titaner.
– Ta dig i röven! Far åt helvete! Jag förbannar dig och din moder, förbannelse över dig och din avkomma i sju nedstigande led!
Mannen i rosa uniform såg hånfullt upp mot honom och tycktes samla kraft ända ifrån tårna.
– Min mamma är död och jag jobbar på ett förbannat nöjesfält iklädd rosa uniform! Jag har inga ungar! Jag är impotent, din jävel! vrålade han triumferande.
Mannen i skägg satte sig åter ned i båset, vibrerande av en vrede som dock snart övergick i stirrande och en stilla purkenhet.
Vi började åter närma oss marken. Det förälskade paret hoppade kvickt av när de nådde estraden, och hastade bort mot utgången, kastande halvt skrämda, halvt arga blickar mot oss.
Jag frågade den gamle mannen om han ville att jag skulle hjälpa honom ut ur båset, och bort därifrån. Han blottade sina gula tänder i ett krampartat, illvilligt grin, som om han inte kunnat hejda sina egna ansiktsmuskler från att dra ihop sig. När han upphörde med det var det inte som när glädjen i ens själ fortfarande dröjer och man långsamt sänker mungiporna till ett småleende – nej, det var som om hans ansikte med ens insåg något outgrundligt varpå det plötsligt föll ihop. Han vände sig bort från mig.
Mannen i den rosa uniformen saktade inte in pariserhjulet för min skull, jag fick hoppa av i farten och ramlade omkull. När jag rest mig hade den gamle med skägget återgått till att stirra rakt fram, med skägget utanför båset, just som när jag fann honom. Jag sneglade på mannen i den rosa uniformen. Han flinade mot mig.
Positivhalaren spelade fortfarande sin underliga, långsamma melodi. Jag gick fram till honom och gav honom tvåhundra kronor.
– Sluta spela och gå hem.
Han nickade kort, tog sina saker och vandrade därifrån. Markattan räckte ut tungan åt mig. Bakom mig rasslade det till när pariserhjulet stannade. Mannen i den rosa uniformen plockade ihop vad han hade omkring sig, gjorde en hånfull honnör åt mitt håll och begynte med ett marschanträde att spatsera därifrån.
Jag såg upp mot pariserhjulet. Den gamle mannens bås stod stilla längst upp. Hans silhuett avtecknade sig svart i den röda solnedgången; vinden hade tilltagit en aning och hans långa skägg fladdrade ut från sidan av hans ansikte. Högtidligt, med en värdighet som närmade sig andlighet, sträckte han långsamt ut båda sina armar från kroppen, och pekade finger.

 

 

/Martin

alla äro vi schizo på vårt alldeles egna lilla sätt

– Känner du inte? Här kommer livet ojojoj akta nu kommer det!!
– Va?

Ingen förstod varför dom umgicks. Inte ens dom själva.
Den ene bohemen som såg kärlek i varenda nerspydda nattbuss och den andra cynikern som såg leda i varje euforiska ögonblick. Tretton varv hade de färdats runt solen och ändå hade de båda lyckats med konststycket att aldrig bli förstådda.

Bakom dom bara en väldans massa timglas tömda på sand. Dom var inte missförstådda, snedluggskammande, Kentlyssnande, motvallsande, revolterandebaraförattdetskaman-ungdomar. Dom var bara dom.

Och löven föll, som om dom gjort det året om. Han, mitt i en lövhög letandes efter meningen med livet. Hon, sittandes på den övergivna förortsparkens enda kvarvarande, gnissliga gunga, funderandes över varför allt till slut faller.

Ingen av dom förstod vad den andra sysslade med, men dom förstod tillräckligt mycket för att veta med sig att ingen av dom skulle ge med sig, ge efter.

En evig dragkamp. Kalla det yin och yang, dag och natt eller vad fan du vill men ser du dom som varandras motsatser har du tittad med en alltför hastig blick. Dom är i själva verket bara en; en enda kropp. En enda själ. En enda människa.

/Kasper

Lite pulande…

Nu har jag lagt till lite allmänt bra länkar och fixat tre kategorier för inlägg. Behövs dock fler, så fyll gärna på!

K

Poetry Slam måndag 7/3!

Hej på er!

På måndag är det Poetry Slam på Reginateatern (Trädgårdsgatan 6), lett av Henry Bowers, igen! Börjar klockan 19, gratis inträde (dock måste man be om en o kronors-biljett i kassan ändå).
Jag tänkte eventuellt råplugga in någon text tills dess och delta, har inte pratat med Martin om han tänkte ställa upp men vi får väl se. Vore fett om ytterligare folk deltar eller bara hänger med. Hojta på 0760811286 isåfall, jag bits inte (alternativt dyk upp tio i sju så ses vi vid biljettkassan). Frid!

Kasper

Lästips #1

Okej, nu känns det lite som att prata med en vägg… men så småningom kommer väl folk förhoppningsvis titta in lite oftare här, så jag passar på att tipsa om en blogg där några texter skrivna av Pedram (som vissa ju inte kände till) ligger uppe. Mycket nöje!

/Kasper